Vem var Alvar Appeltofft?
Alvar Appeltofft föddes 1941 och dog 1976, endast 35 år gammal.
Appeltofft gjorde sin debut i fandom redan 1955 och övertog 1956 utgivandet av fanzinet "Komet". Han blev snabbt känd som energisk fanzineutgivare, oerhört flitig brevskrivare och pålitlig bidragsgivare till andras fanzines. 1958 blev han både ordförande för Science fiction union skandinavien och redaktör för unionens fanzine "Union SF"; han blev nu bekant också som organisatör av bland annat sf-kongresserna Stocon 2 och Halmcon, och som fanatisk förkämpe för fannisk ening och spridandet av sf-intresset i landet. För samtida fans framstod han som Sveriges mest aktive sf-fan. Hans sf-samling ansågs legendarisk och under en rad år både skrev han notiserna om fandom och översatte noveller i "Häpna!".
En konflikt med föräldrarna, som förbjöd honom vidare kontakt med fandom och avyttrade hans samling, ledde i början av 60-talet till att Appeltofft drabbades av en kollaps och lades in på vårdhem. När han efter en lång tids sjukdom i slutet av 60-talet återvände till fandom var det som medlem i Lunds fantasy fan förening och som en av dem som under Bertil Falks ledning 1969 försökte återuppliva "Jules Verne-magasinet", men han var nu mycket måttligt aktiv.
Stiftelsen
Efter Alvar Appeltoffts död 1976 diskuterade hans föräldrar med i första hand Dénis Lindbohm möjligheten att de på något sätt skulle kunna bidra till det sf-intresse som varit sonens livsintresse. På Lindbohms inrådan kontaktade de Skandinavisk förening för science fiction och bad föreningen att administrera något slags fond upprättad till Alvar Appeltoffts minne. Föreningsstyrelsen föreslog att organisera en fond med föreningen som huvudman och med syftet att utdela ett årligt pris till någon fan som utfört värdefullt arbete inom svensk fandom. Förslaget vann donatorernas gillande, och Appeltoffts föräldrar skänkte ett grundbelopp och donerade samtidigt Appeltoffts relativt lilla samling science fiction till fonden. Alvar Appeltoffts minnespris började utdelas 1977, och från och med det året skänkte hans föräldrar också två gånger årligen - på hans födelsedag och dödsdag - ett ytterligare belopp till fonden.
När Appeltoffts mor Ellen dog 1983 visade det sig att makarna upprättat ett inbördes testamente, som lät den kvarlevande maken sitta i orubbat bo fram till sin död, varefter all kvarlåtenskap skulle tillfalla Stiftelsen Alvar Appeltoffts minnesfond. Dock ärvde stiftelsen direkt Ellen Appeltoffts personliga medel. Med tanke på att fonden dels fått ett betydande ekonomiskt tillskott, dels stod i utsikt att ärva ett ytterligare långt större belopp, beslöt fondstyrelsen att revidera stadgan och frikoppla fonden från SFSF. Så skedde, och stiftelsen är sedan 1985 en oberoende juridisk person vars styrelse själv tillsätter nya ledamöter och självständigt beslutar om stiftelsens verksamhet. Parallellt drogs emellertid också stiftelsen in i de fanfejder som under senare hälften av 1980-talet härjade i fandom. Stiftelsens styrelse anklagades för egenmäktigt förfarande, för att arbeta odemokratiskt, för att inte följa utfallet i de rådgivande omröstningar stiftelsen anordnade inför varje års prisutdelning, och för att ekonomiskt gynna ledamöter av styrelsen. Stiftelsen anser att dessa anklagelser helt saknar substans, men många upprördes av grälandet och fann tanken på att stiftelsen skulle få en i fandom ekonomiskt dominerande position olycklig.
Hugo Appeltofft dog i januari 1989. Han hade under de sista åren haft fortsatta kontakter med Dénis Lindbohm och dessutom att döma av den korrespondens som hittades i hans hem vid bouppteckningen blivit tillsänd fanzines med synpunkter på stiftelsen av kritiska fans. Sannolikt bekymrad över vad han fått höra hade Appeltofft skrivit ett nytt testamente, där han som universalarvinge insatt en granne som under en följd av år hjälpt honom med personliga göromål. Några problem med att tolka den juridiska situation som här förelåg fanns inte, eftersom svensk arvslag är entydig i fall som detta. Det tidigare testamentet med stiftelsen som universalarvinge gällde vid Ellen Appeltoffts död, och tolkades därmed som hennes sista vilja. Hugo Appeltofft hade däremot senare ändrat sig och ville testamentera sin kvarlåtenskap till någon annan. Boet delades följaktligen helt enkelt i två lika hälfter, en för vardera maken, och Ellen Appeltoffts hälft tillerkändes stiftelsen. Senare har grundlösa rykten om att stiftelsen skulle ha överklagat testamenten, stämt dödsbon och liknande förekommit. Men arvsskiftet var totalt odramatiskt.
--John-Henri Holmberg